Ingen vuxen såg honom. Nu rappar han om sitt liv
Det var ingen vuxen som lyssnade, ingen som såg Johan Alander när han var liten. Han ansågs bara vara ett störande element i skolan. På föräldramötet pratade man om att de andra barnen måste slippa att få vara tillsammans med honom. Han växte upp i ett hem där mamman misshandlades.
– Jag var ett problem, en som förstörde och spelade tuff, berättar Johan. Det fanns ingen som lärde mig att fungera socialt. Jag gick över alla gränser.
Johan avskydde skolan men det var ändå värre hemma. Han gick iväg tidigt till skolan på morgonen, ofta utan att äta frukost. Ilskan hemifrån blommade ut i klassrummet eller på skolgården.
Men det var lika illa att gå hem från skolan. Han hade alltid en ångestklump när han var på väg hem, hur skulle det vara där hemma? Vissa dagar var det skrik, slag och gråt, andra dagar kunde det vara kusligt tyst. Tystnaden var värst för då väntade man på att helvetet skulle braka loss.
Johan växte upp i en familj där mamman misshandlades.
– Jag stängde av redan när jag föddes, säger han, jag hamnade mitt i ett kaos. Jag började dricka när jag var tio år, jag var aldrig hemma, kom bara hem och sov på natten. Ingen frågade vad jag gjorde eller gav mig några regler.
Ohållbar situation
I takt med att situationen förvärrades hemma blev läget i skolan och fritiden ohållbar. Han slutade i fotbollen, började snatta, klottra, röka och fick nya vänner som var flera år äldre.
– Min syster och jag hängde ihop, hon var 13 år och festade med sina kompisar, jag fick följa med dem.
I dag är Johan 24 år och alkohol- och drogfri sedan tre år tillbaka. Men det är ingen lätt väg tillbaka.
– Jag kom till en gräns, berättar han, jag höll på att förlora mig själv. Hela min moral var överkörd både psykiskt och fysiskt. Jag hade inget kvar, allt var borta och jag hamnade vid ett vägskäl, det handlade om att dö eller komma tillbaka.
Det var då hans mamma ringde, när det var som absolut jävligast och han hade förlorat allt i Stockholm som han hade flyttat till. Mamman som han inte hade haft kontakt med på flera år hade känt på sig att något hade hänt.
– Då berättade jag det som hon inte hade haft en aning om, om missbruket, om hur jag hade förlorat lägenhet, flickvän, allt.
– Kom hem i morgon, sa hon bara och då släppte allt, jag började gråta och grät i flera timmar.
Fick gå i behandling
Sen åkte han hem till sin mamma, som trots allt har varit tryggheten och nästa dag gick han till socialbyrån. Där fick han kontakt med en öppenvårdsavdelning och började gå i behandling, 5–6 timmar om dagen i tre månader.
– Då var jag motiverad. När jag bestämmer mig för något så gör jag det. Jag har alltid haft en drivkraft i mig och nu ville jag ta tag i mitt liv och göra något åt det.
I dag är det tre år sedan det hände.
– Jag slutade bedöva min sårade själ när jag slutade med droger, berättar Johan. Jag har gått mycket i terapi, bearbetat det jag varit med om, men det är ett jobb som pågår varje dag. Så mitt liv är ingen solskenshistoria, jag har skitmycket kvar att jobba med. Men det är först nu jag har förutsättningar för det.
Nu frilansar Johan på Östersundsposten och skriver krönikor. Han föreläser på skolor och rappar om sitt liv för föräldrar, lärare, socialarbetare och elever. Det har blivit mycket uppskattat och han får brev hela tiden.
– En kille tackade mej för att jag hade räddat livet på honom, han var på väg att kasta sig förför ett tåg och lyssnade samtidigt på min musik och lät bli. Det ger mig tröst att något sådant kan hända.
Jag blev sårad och arg
Varför såg inte de vuxna att du mådde dåligt?
– De såg bara en som uppförde sig illa, en bråkstake. Det är som om man vill ha en syndabock. Jag blev bara sårad av insatserna de gjorde för mig och blir man sårad blir man arg, det får helt motsatt effekt. Det är samma sak med dem som mobbar, någon måste lyssna på dem också, de är lessna människor.
Kanske har attityden ändrats en del i dag, menar Johan som har en känsla av att folk har blivit mer öppna och medvetna. Det är därför det känns viktigt för honom att komma ut med sin historia, han vill upplysa folk. Inte gömma undan, det hjälper ingen att vara tyst.
Vad håller du på att skriva just nu?
– En feministisk krönika. Jag har format en stark feministisk sida, det har väl att göra med att jag har blivit så fruktansvärd trött på machoattityden, det gör ont i hela kroppen. Missbruket innebar verkligen en förnedring.
En bok och en skiva
I höst kommer Johan ut med en bok om sitt liv, med den följer en dvd med musik som anknyter till varje kapitel i boken. Jag lyssnade själv på hans berättelse och musik för ett år sedan på Fryshuset. Lyssna på hans låt som heter Tjena syrran på Youtube, en kärleksfull låt, varvad med bilder från barndomen.
– Min syster står mig väldigt nära, säger Johan, vi har gått igenom samma helvete, ingen annan än hon kan känna det jag har känt och detsamma känner jag för henne.
Det är nog inte så vanligt att en rappare skriver till sin syster, men för Johan var det självklart. Det var hon som gav honom stöd när han ville sluta med droger. Då var hon själv på ett behandlingshem, och det var mycket tack vare henne han fick hjälp.
– Hon får jobba med sig själv precis lika mycket som jag.
Så här har någon skrivit i kommentarsfältet under låten på Youtube: »Jag vet seriöst inte vad jag skulle gjort utan dig, jag har inte längre någon koll på hur många gånger du har fått mig att kämpa vidare bara genom att lyssna på dina texter.…«
Och det är väl precis det Johan vill med sina texter, hjälpa andra unga att kämpa vidare och få vuxna att våga se.
Lyssna på Johan Alander på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=Wtovm_Q3d44
Av: Ingrid Sillén Nattvandrarmagasinet nr 2 2011
2011-06-06