Skrattar bäst. Den som skrattar sist.

För några år sedan hade jag ett seminarium om drömmar. Som vanligt när det gäller existentiella ämnen så bestod publiken av 90% kvinnor och 10% män. En kvinna berättade en dröm. Under vår gemensamma analys förstod vi att den hängde samman med hennes barnafödande för 15 år sedan.

Hon födde barnet men förstod att hon varken kunde eller ville leva med barnets far. Jag frågade varför. Och hon sa ”det var fan inte mycket att hänga i julgran”. Ett skratt ekade genom rummet. Det lät som om samtliga 50 närvarande kvinnor skrattade samtidigt. Vi män tittade förvånat på varandra. Det kraftfulla, ironiska skrattet skrämde oss. Det kändes som om kraften hämtades från 3000-årigt patriarkaliskt förtryck med innebörden ”skrattar bäst som skrattar sist.” När man letar efter kvinnliga förebilder i historien måste man  rekonstruera historien. Kvinnorna finns oftast som objekt i mäns levnadsberättelser. Läser man mellan raderna, ser man att de i tysthet, slutit sig samman och påverkat mer än vad vi män trott.

Under hela gymnasietiden trodde vi att vi killar hade koll på läget. Vi tog för oss och tjejerna var undvikande och väntande. När vi såg ”Så tuktas en argbigga” av  Shakespeare tyckte alla killar att så skulle tjejerna tas. När den kvinnliga huvudrollen Kerstin i epilogen berättar vem som egentligen bestämde över det väsentliga i tillvaron hade vi redan slutat lyssna. När jag för några dagar sedan berättade om det här skrattet sa en av våra medarbetare i 35års-åldern att hon på många fester tänkt ”att håller han bara käften, kan vi kanske bli ihop”.

För några år sedan läste jag om en mansgrupp i USA, som tillät att en grupp radikalfeminister fick följa med på en helgträff. Innan man började samlades alla männen i ett hörn, vänder sig mot kvinnorna och levererar ett samfällt vrål. En av de närvarande kvinnorna skrev att de skrek så att blodet isades sig i ådrorna.

På ett möte med ledare och ungdomar i United Sisters (tjejgrupp på Fryshuset) förstod jag plötsligt att de flesta kvinnor inte såg livet, som en järnvägsräls. Där man lade den ena stationen efter den andra bakom sig. För kvinnorna på mötet verkade livet vara som en stor pöl ur vilken gammal skit kunde komma upp till ytan, när som helst.

Fungerar i längden ett samhälle med män och kvinnor, som inte förstår varandra? Tänk vilken kraft det skulle bli med vrålande män och storskrattande kvinnor tillsammans. Och vad skulle de inte kunna lära av varandra.

Av: Anders Carlberg